Ord&visor förlag 2010. Inbunden med skyddsomslag, 268 sidor, 215x215 mm. 840 gram. Gallrad biblioteksbok. Nära nyskick. Med svartvita foton av författaren. Rakt på sak: för en tid sedan utkom en lyrikvolym med den lätt förvirrande titeln ?Över land färdas båten på männens axlar?, en postum debutbok av en dittills närmast helt okänd poet, Bengt Hansson. Han var småbrukarson från byn Dåres i Vilhelminas västliga fjällbygder och avled i mars 2007. Den 74-årige poeten hann aldrig se sitt livsverk i bokform. Han hade själv förberett volymen, äntligen beslutat sig för att träda fram ur en livslång litterär anonymitet, men slutarbetet kom att utföras av sonen Tordleif tillsammans med poeten och rektorn Bo Johansson som försett boken med ett klargörande förord. Nu finns den alltså och här träder med ens en poet med ovanlig styrka och egenart fram i helfigur. Han har gedigen livserfarenhet och ett ytterligt välbalanserat lyriskt språk, en ny Norrlandspoet som delar Stig Sjödins förmåga att koncist formulera livsöden med Sune Jonssons fotografiska skärpa och etnografiska detaljkännedom. Han träder fram med osedvanlig auktoritet ? i en imponerande volym som med ens återför lyriken till de sociala realiteter som är den bäriga litteraturens nödvändiga grogrund. Diktsamlingen är en lågmäld summering av hur livet tett sig i trakter strax ovan odlingsgränsen, i de lappländska nybyggarmiljöer som under 1930- och 40-talen upplevde en kort blomstring innan de gradvis utraderades på den geopolitiska kartan. Den bygger på hans personliga erfarenheter men också på föräldragenerationens, den generation som med ett slags sammanbiten optimism satsade på att skapa livsutrymme också i de oländigaste av fjällområden. I dag är dessa nybyggarbyar i stort sett tömda men i Bengt Hanssons poesi återskapas de. Och hur obsoleta de än kan te sig i dagens litterära storstadsmiljöer nyttjar han tveklöst också de gamla termerna, med den självklarhet som formats av fysiska erfarenheter: upplega, snölega, doningsmedar, fogsvans, dragsax, skackelämnen, skackelsmidet, björnbindslet, bäckhöljan, myrforsäcken, myrlien med järntrådskraget etcetera. De vidgar det lyriska språkets resurser och ger tyngd och precision åt gestaltningarna av det centrala i den ?arbetsplats som kallades jordelivet?. Det kroppsliga slitet var en självklarhet (?vi skrev vår historia med stenar/ grävde upp samlade röse efter röse?) och poeten har inte svårt att avläsa de icke verbala budskapen i föregångarnas mödor: efter ett liv av träning hör jag deras händer tala ser jag deras handskrift orden av trä och sten Sitt ?landskap i norr/ dess plats på de kärva breddgraderna? känner han i detalj, ?detta land som rör vid skyarna/ landskapet med de åtta årstiderna? ? och när han nu i minnet återskapar ?det som inte längre är?, sin barndom, sin ungdom, sitt yrkesliv, sker det med frapperande detaljskärpa och viss självironisk distans: ?om hjulsamhället visste vi litet och ingenting/ men medar kände vi till?. Lantbrevbärarens värstinglampa och superradio minns han, gruslastbilens astmatiska brummande mot backkrönet, syskonen Almkvists vägvinnande gångart när de tidigare än alla gav sig av ut till skiftena, den klibbande vätan under skjortan vid myrslåttern, byns stundom kvävande sociala förtryck (?föraktet för svaghet ? lustan att utse byfånar?) och dess sällsynta glädjestunder: ?stormötessöndan mitt i slåttannan /?/ både gudstjänst och folkfest?. Men mest enträget återkommer han till den märkligt lustfyllda mödan (?klibbigt och varmt/ men en fröjd att arbeta?), den märkliga trots allt-tillfredsställelsen till och med i det plågsamma slitet med fogsvans och yxa ute i vinterskogen; dånet när stammarna begravdes i snödjupet minns han, hästarnas muskelspel i de sega motluten ? och de korta momenten av vila: ?det amerikanska fläsket var vitare än snö/ iskallt och i tunna skivor smälte det i munnen?. De klirrande ljuden när iskylan slog till under förlorade arbetsdagar (?41 grader?) har han inte glömt ? och slåtterns handgrepp sitter ännu mejslade i kroppen: ?jag formar fanget hässjans byggelement mot vänsterbenet?. De mjuka skohöet, fotogenlampan och tjockmjölken (?basfödan?) lever kvar i minnet ? och insikten om den bärande basen: ?potatislandet var tryggheten/ och korna i lagården?. En i hög grad manlig värld är det förvisso i Bengt Hanssons minnen ? men lika starka är trots allt hans gestaltningar av det kvinnoliv som var centralt i byar som dessa. Porträtten av modern är långt fler än bilderna av den tystlåtne pappan och de präglas alla av en påfallande ömhet, ett slags trubbig, ordlös kärlek. Minnesvärd är hon inte minst när hon i ?varmkojan? vid husknuten kokar sekunda hörester till en närande dryck åt de törstiga korna: hennes möda finns inte bokförd och summerad hon bar den i sin förlorade hörsel och sina utslitna höfter vardagen har också ett valspråk arbeta är ta sig igenom lönen kan vara att orka En viss nostalgi finns naturligtvis i minnesbilder som dessa, Bengt Hansson är fuller väl medveten om riskerna med genren, men framför allt finns här en kärvt osentimental hållning inför samhällets gradvisa förändring ? och utraderande. Han vet varför en epok obönhörligen tog slut, varför ?en förändring till det lättare? tog vid. Att risvispen och trästaven ersattes ?av klingande metall? beklagade sig inte mamman över, när traktorn kom fick hästarna vila ? och pappan var inte blödig när den nerrasade ladan resolut omvandlades till vinterved. Även om mjölkbord och postbuss en period gett hopp åt byn, ?ett slags storhetstid/ även för de små?, var den epoken snart överspelad: hästar, kor och grisar, skola, post och affär hade slutgiltigt gått förlorade. Alla sådana förändringar noterar Bengt Hansson, registrerande, osentimentalt ? men det är uppenbarligen med återhållen smärta och behärskad sorg som han gör den slutliga uppstädningen vid barndomshemmanet: jag har rullat ihop stängseltråden denna sommar och suddat ut gränsen mellan det odlade och det vilda /?/ stängselstolparna lämnar jag åt tiden att mala ner i kretsloppet Att något definitivt är över och att en livsform slutgiltigt försvunnit inser han (?du har förlorat allt/ utom den förtvivlan som jagar dig?), och bakom den stoiska livshållning han bemödar sig om att inta skymtar trots allt tydligt avtrycken av ungdomens drömmar om frigörande uppbrott, om ?något annat?, drömmarna som byalivet gav föga utrymme åt. Att läseboken en gång ?öppnade sina portar? med aningar om annorlunda världar bortom Stöttingfjället hade inte kunnat rädda honom vidare, gentemot de bistra sociala realiteterna vägde dagdrömmarna lätt. leva skild från havet säger du är att ha flyttfågelns hjärta men sakna dess vingar Liksom de flesta av lappmarkens byabarn kom också Bengt Hansson, temporärt, att överge barndomsmiljöerna för nödtvungna gästspel söderöver (bland annat sju år vid Domnarvets Järnverk i Borlänge). Men frigöra sig från dem kunde han inte: min barndoms gräs min ungdoms ligger kvar i psykets botten som ballast kanske slagsida 1972 återvände han slutgiltigt till Dåres skuggsida, till det forna barndomshemmet (med två hektar betesmark och elva hektar skogsimpident). Han återvände till tystnaden, i resterna av byn ovan odlingsgränsen ? och under de följande decennierna fortsatte han, envetet, alltmer ambitiöst, att lyriskt summera sina samlade insikter. Postumt finns de nu tillgängliga för oss ? ett helt nytt författarskap att ta del av, ett proletärt förankrat författarskap genomsyrat av insiktsfulla erfarenheter (om ?konsten att leva med sitt nederlag?), av en dämpad sorg över förlorade möjligheter (?tiden kanske jämnar till ytan/ därinne gör det ändå ont?) och av en antydd, trots allt, icke helt bruten självkänsla när raderna i smyg präntas i den hemliga skrivboken: ?jag signerar varje rad /?/ vem kommer att läsa?. Vi kan det, nu ? och nog tål moderns luttrade, vardagliga valspråk att än en gång upprepas som ett memento: ?arbete är att ta sig igenom/ lönen kan vara att orka?. Insikt kallar jag det. Lennart Frick Lennart Frick är författare och tidigare förläggare. SvD Läs annons